Jockeyn Ninni Westerlund red på Nationaldagsgaloppen ifjol och vann ett av loppen.
– En helt otrolig upplevelse, nu laddar jag för årets tävlingar på Gärdet. Jag håller alla
tummar och tår för att jag ska få en eller ett par ritter, säger Ninni med ett leende.

Hur var känslan att rida inför en så stor publik, vilket du ju gjorde under
fjolårets Nationaldagsgalopp?

– Det var en superhäftig känsla. Det var helt enormt när publiken började komma och man såg hur folk vallfärdade mot galoppbanan. Att jag dessutom fick vinna ett lopp gjorde inte saken sämre, precis.

– När jag hade vunnit så red jag ett varv runt banan och folk tjoade och hurrade, det var helt
magiskt! När jag sedan gick ut för att rida nästa lopp så kände publiken igen mig och peppade
mig, vilket var jättekul. Jag har ridit lopp i Qatar och i USA. Visst var det mycket folk i publiken där också men ändå var Nationaldagsgaloppen helt överlägset. Kort sagt var det kanonstämning som jag hoppas att ännu fler människor får uppleva i år, säger Ninni entusiastiskt.

Vet du om du kommer att få rida på Nationaldagsgaloppen även i år?
– Som det ser ut nu så har jag ett par hästar som jag vet att jag får rida om de startar. Men
det är max åtta hästar som får starta i varje lopp då banan inte är så bred och man vet inte
om just mina ritter kommer med. Men jag hoppas verkligen att jag får rida på Gärdet i år igen, säger Ninni.

 Förutom att du är jockey så är du även utbildad arkeolog. Berätta!
– Jag är utbildad arkeolog med inriktning på publik verksamhet. Det vill säga att förmedla historisk och arkeologisk kunskap på t ex museer, event och forntidsbyar. Huvuduppgiften är då att bevara och bruka historien och skapa intresse för vårt kulturarv för allmänheten.

– Jag ser faktiskt en parallell mellan galoppen och min utbildning inom arkeologin. Galoppen vill också växa och få allmänheten intresserad. Vi vill levandegöra vår sport och förmedla den till svenska folket vilket vi har potential att göra i och med Nationaldagsgaloppen, menar Ninni.

Det är ganska imponerande att de tävlingssugna hästarna går in i startboxarna och
står stilla sida vid sida. Hur känns det att sitta på en häst i starboxarna och vänta på
att startern ska släppa fältet?
Till en början måste jag säga att det ligger mycket pedagogiskt arbete bakom startboxmomentet. Redan som ettåringar börjar träningen med att få hästarna trygga och lugna med att gå in i ett trångt utrymme och stå stilla. Man måste bygga upp ett förtroende mellan häst och ryttare och ta det mycket lugnt i början. En del hästar är helt okomplicerade och gör allt rätt från början medan andra kräver mer träning och tid för att klara av starten på ett bra sätt.

– Det är en speciell känsla att sitta i startboxarna med en laddad häst under sig. Det är mycket power som väntar på att få springa av. När starten väl går så sänker sig hästen och skjuter iväg snett uppåt, framåt. Då gäller det att inte störa hästen utan man lutar sig lite lätt framåt och håller tag i manen eller halsringen. Sedan måste man ändå vara beredd då hästen faktiskt kan snubbla och då måste man kunna stötta den, förklarar Ninni innan hon springer iväg för att rida ytterligare en häst den här morgonen.